I perspektivbytet behöver man känna för att förstå

Häromdagen diskuterade jag och en väninna (Ulrika) hennes resa till Syd Afrika och Kapstaden. Hon berättade om en guidad tur till Kåkstaden, Kayelitsha.

Min reaktion var att det var makabert att ha guidade turer för "rika" europeer m.fl för att se fattigdom på nära håll. Vore det inte bättre att vi gjorde något för att få bort denna typ av utanförskapsområden. Ulrika stod på sig och menade att hon nu förstod vad fattigdom verkligen innebar och att det därifrån väckte en lust att "göra något". Samtidigt menade hon att de familjer i Kayelitsha som visade upp sina hem fick betalt.

Jag funderade på hur stor del av den guidade turens inkomster de "fattiga" fick. Dessutom tänkte jag att de som visade sina hem fortfarande bodde i Kåkstaden trots den inkomst de fick genom att se västerlänningar gå in i deras privata sfär och beskåda deras fattigdom.

Några dagar senare fick jag höra av en tunisier att en av hans bästa väninnor sedan sin ungdom varit i Turkiet med sin man för att fira nyår. De var ute och dansade på nattklubben Reine i Istanbul och kl: 01:30 låg de döda efter terrordådet. Det kändes så nära och så overkligt. Lika nära som när den lilla pojken Aylan Kurdi låg död på en strand i Turkiet. Det tunisiska paret som firade nyår hette Senda och Mohammed (se bilden ovan), de var nygifta och lämnade en liten flicka på 6 månader efter sig.

Min väns berättelse om Senda och Mohammed fortsatte då han berättade att Sendas föräldrar hade bara för några år sedan förlorat sin son i en olycka och hade på senare tid börjat acceptera och gå vidare. De har nu endast ett av tre barn kvar. Kommer de eller föräldrarna till Mohammed att orka ta hand om deras lilla föräldralösa barnbarn?

Det har under det senare åren skett en hel del terrordåd runt om i världen men även mord i vår nära omnejd och då särskilt här i Malmö. På något sätt går vi vidare och tar inte till oss alla dessa obehagligheter vilket, antar jag, är en överlevnadsinstinkt.

På en föreläsning i Ängelholm i den Globala Skolans regi där temat var då den arabiska kulturen möter den svenska skolan visade jag "obehagliga bilder". Avsikten var att väcka förståelse genom att känna. Då var det en dam i publiken som protesterade högljutt. Det var onödigt tyckte hon att "frossa" i otäckheter.

Så här i efterhand kan jag se att hennes reaktion var densamma jag fick då Ulrika berättade om de guidade turerna i Kåkstaden. Vilken reaktion som är rätt eller fel är omöjligt att avgöra. Våra åsikter kommer nog att vara lika många som vi är att ha en åsikt men en sak vet jag i alla fall. Om en människa går igenom livet utan negativa erfarenheter så är det en omöjlighet att förstå andra. Ibland är jag glad åt allt jag varit med om då jag bodde i Tunisien samtidigt som det än idag påverkar mitt liv negativt. Glad eftersom jag vet att om jag bara skulle försöka tänka mig in i en situation skulle jag inget känna och således inte förstå. Något som har blivit en styrka i mitt liv.

Budskapet här är att i ert perspektivbyte, då ni i en arbetssituation möter en individ från en annan kultur, behöver ni komma ihåg att känna. Ibland kan det gå långt in under huden och därför kanske man stålsätter sig. Det måste man självklart! Men någon gång kanske man måste gå längre än bara en tankeprocess för att nå förståelse och i förlängningen kunna ta det beslut som är nödvändigt.

Min avslutande tanke går till alla oskyldiga offer runt om i världen (Syrien, Irak, Libyen, Palestina, Bryssel, Istanbul mfl i all evighet).  Först då vi vet eller verkligen vill veta och se vem som bär ansvaret kan vi få slut på allt onödigt lidande.