Logo test 2

Utbildning bedrivs i en mängd olika former världen över

Utbildning är den, ofta målinriktade, process där någon genom systematisk undervisning och träning utvecklas och skaffar sig kunskaper, bildning och färdigheter. Med Lev Vygotskijs syn innebär all utbildning att individen fostras till förståelse av den kulturella begreppsvärlden.

Utbildning bedrivs i en mängd olika former världen över, och allas rätt till utbildning räknas till de mänskliga rättigheterna. Under 2000-talet har frågor om utbildning blivit alltmer omdiskuterat kopplat till frågor om ekonomisk utveckling och globalisering

Läran om fostran och utbildning, pedagogik, inrättades som universitetsämne första gången i Halle under 1700-talet; världens förste professor i pedagogik var Ernst Christian Trapp som tilldelades titeln 1779. I Sverige utvecklades pedagogiken som föreläsningsämne strax därefter, inom filosofin, men som ämne fördömdes den av universiteten i Lund och Uppsala på 1820-talet, eftersom de hävdade att sådant praktiskt studium låg utanför universitetens område.

Lärarutbildning, med praktisk pedagogik, skedde vid särskilda högskolor sent in i 1900-talet. Pedagogiken blev ett självständigt universitetsämne i Sverige under 1900-talets början, efter en lång diskussion med den gällande positivistiska vetenskapsteorin som utgångspunkt, huruvida pedagogik kunde betraktas som vetenskap. Ämnet i sig kan liksom en stor del av filosofin spåras till Sokrates, Platon och Aristoteles. Några senare filosofer som gjort bestående bidrag till pedagogiken är Pierre Abélard, Thomas av Aquino, Vives, Erasmus av Rotterdam, Ratke, Johann Amos Comenius, Francke, John Locke, Rousseau, Basedow

Ordet utbildning går tillbaka till ordet bildning. Ordet bildning (tyska: Bildung) blev ett modeord i den tyskspråkiga världen vid romantiken, och uppkom under 1700-talet. Innan dess användes formatio i de romanska språken med någorlunda samma innebörd, att forma den som mottar bildningen. Både ordet bildning och utbildning börjar uppträda i svenska språket under slutet av 1700-talet. Till en början betraktades orden som synonymer och alternerades utan någon betydelseskillnad, men har därefter blivit motsatser: utbildning sker målinriktat efter yttre regler och styrs av andra instanser än individen själv, medan bildning är en inre, frivillig process utan ett konkret mål.

Färdigheter och mentala kunskaper lärdes under forntiden och antiken ut på likartat sätt: eleven såg hur äldre generationer gjorde och härmade dem eller lärde sig detta utantill. En sådan undervisningsmetod brukar kallas imitation eller mekanisk inlärningsmetod. Imitation har fortfarande en plats i undervisning, till exempel genom att lära sig uttal av ett främmande språk, som socialisation, eller lära sig en av andras erfarenhet beprövad teknik. Till imitationen som metod hör övningsuppgifter, där eleven repeterar det som skall läras in med övning och upprepning - att "nöta in" - anses vara överlägsna och ofrånkomliga i undervisningen, eftersom det ökar minnesbehållningen. Imitationen lämnar inget utrymme för elevens individualitet, självständiga tänkande eller kreativitet, och uppfattas ofta som en auktoritär metod som bör undvikas i de fall det går.

Undervisningsformen har likheter med en annan av de allra äldsta metoderna: föreläsningen. Till en del kan föreläsningsmetodens uppkomst förklaras praktiskt i bristen på böcker i äldre tider. Vid en föreläsning läser eller berättar läraren, medan eleverna antecknar. När böcker blev vanligare ersattes högläsningen med kommentarer och förklaringar till läroböckerna. Vid föreläsningen ges eleverna möjlighet att ställa frågor om läroböckerna (så kallad textanalys), men undervisningsformen ses i ett nutida perspektiv gärna som en passiv form av inlärning. Föreläsningsmetoden kan förenas med den mekaniska, genom att elever efter föreläsning om till exempel språk får öva kunskaperna i övningsböcker.

En annan lärarledd undervisningsmetod är den sokratiska heuritiska metoden, där läraren ger eleverna frågor som skall leda dem till de rätta svaren. Metoden bygger på den antika föreställningen att naturen givit alla människor den sanna kunskapen, men att denna hade glömts. Senare har den använts för utveckling av den logiska förmågan. Den har likheter med disputationsmetoden, som dock kan vara mer konfrontativ, och söka fel hos elevernas slutledningar. Den heuritiska metoden kallas ibland induktion, eftersom eleverna genom enskilda sanningar skall sluta sig till kunskapens helhet, i stället för genom deduktion, när läraren ger premisserna.

Från 1700-talet började den mekaniska undervisningsmetoden att möta skarp kritik, av bland andra Rousseau och Basedow. Basedow införde leken som undervisningsmetod, och strävade efter visualisering, till exempel genom att bygga upp stora jordglobar som användes till geografiundervisningen. Sedan denna tid har abstrakt inlärning ersatts med aktivisering, åskådliggörande och konkretisering om det är möjligt, vilket till en del motiverats med att allt flera fått utbildning, även de som har svårt att ta till sig abstraktioner.

De så kallade progressiva och elevstyrda metoderna har därefter blivit flera, och den direkta undervisningen minskat: Dewyes "learning by doing", projektmetoder, seminarieövningar, instuderingsuppgifter, grupparbeten, och problembaserat lärande är några sådana. Lärarens roll har delvis ersatts av självinstruerande hjälpmedel, där datorn givit många undervisningsprogram för alla stadier, samt med till exempel linguaphone och brevkurser, som delvis ersatts av motsvarigheter via internet. De praktiska motiven för de senare undervisningsmetoderna är att elev och lärare inte behöver samordna en fysisk sammankomst, åtminstone inte lika ofta. De progressiva metoderna, som både kan vara individuella eller samarbetsinriktade, uppfattas av dess förespråkare som mindre auktoritära och mer pluralistiska, mer konkreta och därigenom effektiva, leda till holistisk inlärning, samt socialt befrämjande. Lärarens roll i sådan undervisning blir vägledande eller interaktiv.


Källa: Wikipedia