Idag när deltagarna på min föreläsning hade diskuterat en stund kring frågeställningar gällande kulturdilemman ville en grupp ta upp problematiken: "Hur ska man bemöta en kvinnlig patient som insisterar på en kvinnlig läkare?"

Verktygen som jag arbetar med på mina föreläsningar och coachning/handledning utgår från att man behöver börja med att tolka huruvida situationen är ett problem eller inte. Om man anser att det är ett problem så är nästa frågeställning varför man anser det vara ett problem? För vem det är ett problem och i vilka situationer det är ett problem?

Är det ett problem frågade jag? Det tyckte de att det var. Varför är det ett problem gick jag vidare? Svaret blev att om vi t.ex bara har manliga läkare på vår avdelning så kan vi inte erbjuda patienten en kvinnlig gynekolog (som det handlade om i detta fallet). Jaha, fortsatte jag, om hon då tackar nej är det då ert problem? Jo, det tyckte nog många i salen att det var. Andra däremot tyckte inte att det var vårdpersonalens problem. Fast om det är en akut situation och om hon då inte får vård då kan det uppstå komplikationer, sa någon.

Men (fortsatte jag att provocera vilket är min roll dvs att få deltagarna att gå längre i sitt perspektivseende) om hon nu väljer bort vård för att det är en manlig läkare är då verkligen problemet ert eller äger inte kvinnan själv problemet?

Jag riktigt såg hur de närvarande började reflektera varpå det uppstod olika åsikter. En del tyckte att det var kvinnan som ägde sina egna beslut. Andra ansåg att om det nu är så att vi inte ger henne tillgång till vård och hon får komplikationer exempelvis dör så får vi ju problem. Familjen kommer att överklaga och kanske journalister får tag i ärendet och skriver om det och då blir det ett problem.

Diskussionen gick vidare varav någon tyckte att det trots allt inte var vårdens och vårdpersonalens problem som ju faktiskt erbjudit kvinnan vård.

Ok, då går vi vidare sa jag, om vi nu sammanfattar så anser ni att det är ett problem för att ni tycker synd om kvinnan samtidigt som ni är rädda för konsekvenserna i samhället och att bli anklagade för att inte behandla alla patienter lika. Stämmer det? Jo, det gjorde det och då undrade jag om det fanns någon policy att utgå ifrån? Nej, det fanns ingen lag eller någon stadga eller riktlinje e.dyl där det tydligt stod att man var tvungen att skaffa fram en kvinnlig läkare.

Det finns olika bemötande nivåer i sitt arbete som man bör tänka på och ta hänsyn till då man diskuterar kulturdilemman. De tre nivåer som jag ser det är dels en operativ nivå, en ledningsnivå och i vissa fall även en politisk nivå.

Ledningsnivån kan i samråd med de anställda ta ett beslut som sedan alla på avdelningen eller organisation måste följa. För att ta ett beslut behöver alla inblandade diskutera olika samband för att verkligen förstå bakomliggande värderingar i kulturen som styr de inblandade parternas olika synsätt i kulturkrocken.

Vi har redan i diskussionen börjat med första delen och det är att problematisera dilemmat. Om vi går vidare kan vi börja med den svenska vårdens synsätt och konstatera att den svenska kulturen har mycket lätt för att tycka synd om vilja ta hand om och känna medlidande och empati. Detta i kombination med att vi inte alltid har så lätt för att sätta ner foten och sätta gränser. Detta gör att vi kan känna förvirring i hur vi ska bemöta olika problem i detta fall problemet med kvinnlig läkare eller ej. Många som kommer till Sverige har med sig helt andra värderingar och en annan kultur som oftast krockar med vår. I många sammanhang handlar det om hur vi ser på makt. Vi är ett land med en platt struktur där alla är jämlika medan många som kommer hit bär med sig ett hiearkiskt synsätt. Det innebär att man lär sig att man får ett straff om man överträder utsatta gränser ett straff som för barn ofta innebär ett slag. Då man kommer till Sverige upplever man inte att det finns tydliga gränser och då gör man det man brukar göra "testar var gränserna går". Blir inget stopp går man vidare och kräver mer och mer, t.o.m ställer högre och fler krav än vad som någonsin är möjligt i hemlandet.

Orsaken till att man inte vill ha en manlig läkare kan vara, precis som kanske en svensk kvinna känner, att det är obehagligt att visa upp sina mest intima kroppsdelar. Samtidigt kan det vara så att kvinnans man om han kommer från en extrem mansdominerande kultur inte vill att någon man rör och ser kvinnans könsdelar. Men framförallt så kräver man en kvinnlig läkare för att man tror att det går.

Om vårdpersonalen haft en svensk kvinna som ställt samma krav hur hade man agerat då? Hade man då haft hela den här diskussionen om den svenska kvinnan tackat nej till erbjudandet om en manlig läkare även om det var akut?

Det är viktigt att man vänder och vrider på alla perspektiv och att man behandlar alla lika för annars bidrar man till ilska, irritation och i värsta fall rasism.

Plötsligt var det någon bland deltagarna som höjde rösten och sa att på vår avdelning har ledningen tagit ett beslut och varit tydliga. Vi ska inte försöka tillgodose dylika önskemål. Om någon insisterar och det inte går så får man vänta eller försöka någon annanstans.

Detta inlägg banade vägen för att gå över till hur man bemöter situationen. Det är självklart att man kan välja olika sätt att hantera situationen men det viktiga är att:
alla i organisationen kör på en och samma linje det får inte finnas "en snäll mamma och en stygg pappa"
ledningen förankrar besluten i organisationen, stöttar och följer upp.
man har rätt att ändra ett beslut som inte fungerade det handlar alltså om "trial and error"
ledningen förbereder sig på olika alternativa situationer om man väljer att inte tillgodose kravet på kvinnlig gynekolog. Om någon får allvarliga skador och man blir kontaktad av journalister vad ska man då svara? Förbered er för det värsta.
alltid kolla upp om det finns riktlinjer från den politiska nivån i form av lagar, stadgar, riktlinjer från högsta ledningen eller om något liknande ärende gått till Jämställdhetsmyndigheten etc.

Sammanfattningsvis handlar det om att:
Problematisera situationen grundligt så man verkligen utgår från det "verkliga" problemet och inte hamnar fel
Se sin egna kulturella bakgrund och hur den påverkar våra tankar, beslut och bemötande
Förstå hur den andra partens värderingar styr hur den personen tänker och hur de ser på oss och kanske utnyttjar våra kulturella, som de ser det, svagheter.
Bemöta situationen med väl förankrade beslut som alla följer.

Häromdagen diskuterade jag och en väninna (Ulrika) hennes resa till Syd Afrika och Kapstaden. Hon berättade om en guidad tur till Kåkstaden, Kayelitsha.

Min reaktion var att det var makabert att ha guidade turer för "rika" europeer m.fl för att se fattigdom på nära håll. Vore det inte bättre att vi gjorde något för att få bort denna typ av utanförskapsområden. Ulrika stod på sig och menade att hon nu förstod vad fattigdom verkligen innebar och att det därifrån väckte en lust att "göra något". Samtidigt menade hon att de familjer i Kayelitsha som visade upp sina hem fick betalt.

Jag funderade på hur stor del av den guidade turens inkomster de "fattiga" fick. Dessutom tänkte jag att de som visade sina hem fortfarande bodde i Kåkstaden trots den inkomst de fick genom att se västerlänningar gå in i deras privata sfär och beskåda deras fattigdom.

Några dagar senare fick jag höra av en tunisier att en av hans bästa väninnor sedan sin ungdom varit i Turkiet med sin man för att fira nyår. De var ute och dansade på nattklubben Reine i Istanbul och kl: 01:30 låg de döda efter terrordådet. Det kändes så nära och så overkligt. Lika nära som när den lilla pojken Aylan Kurdi låg död på en strand i Turkiet. Det tunisiska paret som firade nyår hette Senda och Mohammed (se bilden ovan), de var nygifta och lämnade en liten flicka på 6 månader efter sig.

Min väns berättelse om Senda och Mohammed fortsatte då han berättade att Sendas föräldrar hade bara för några år sedan förlorat sin son i en olycka och hade på senare tid börjat acceptera och gå vidare. De har nu endast ett av tre barn kvar. Kommer de eller föräldrarna till Mohammed att orka ta hand om deras lilla föräldralösa barnbarn?

Det har under det senare åren skett en hel del terrordåd runt om i världen men även mord i vår nära omnejd och då särskilt här i Malmö. På något sätt går vi vidare och tar inte till oss alla dessa obehagligheter vilket, antar jag, är en överlevnadsinstinkt.

På en föreläsning i Ängelholm i den Globala Skolans regi där temat var då den arabiska kulturen möter den svenska skolan visade jag "obehagliga bilder". Avsikten var att väcka förståelse genom att känna. Då var det en dam i publiken som protesterade högljutt. Det var onödigt tyckte hon att "frossa" i otäckheter.

Så här i efterhand kan jag se att hennes reaktion var densamma jag fick då Ulrika berättade om de guidade turerna i Kåkstaden. Vilken reaktion som är rätt eller fel är omöjligt att avgöra. Våra åsikter kommer nog att vara lika många som vi är att ha en åsikt men en sak vet jag i alla fall. Om en människa går igenom livet utan negativa erfarenheter så är det en omöjlighet att förstå andra. Ibland är jag glad åt allt jag varit med om då jag bodde i Tunisien samtidigt som det än idag påverkar mitt liv negativt. Glad eftersom jag vet att om jag bara skulle försöka tänka mig in i en situation skulle jag inget känna och således inte förstå. Något som har blivit en styrka i mitt liv.

Budskapet här är att i ert perspektivbyte, då ni i en arbetssituation möter en individ från en annan kultur, behöver ni komma ihåg att känna. Ibland kan det gå långt in under huden och därför kanske man stålsätter sig. Det måste man självklart! Men någon gång kanske man måste gå längre än bara en tankeprocess för att nå förståelse och i förlängningen kunna ta det beslut som är nödvändigt.

Min avslutande tanke går till alla oskyldiga offer runt om i världen (Syrien, Irak, Libyen, Palestina, Bryssel, Istanbul mfl i all evighet).  Först då vi vet eller verkligen vill veta och se vem som bär ansvaret kan vi få slut på allt onödigt lidande.
 

Det här med att muslimska män inte alltid hälsar på kvinnor eller tvärtom har jag redan skrivit om i inlägget "Hur ska man göra då en muslimsk man/kvinna inte tar din hand då du hälsar?". där jag förklarar varför män respektive kvinnor inte vill hälsa på det motsatta könet med handen, samtidigt resonerar jag kring huruvida man bör insistera eller ej. I dag i Charlottenberg då jag föreläste för Arbetsförmedlingen kom diskussionen upp igen och där vi diskuterade frågan från ett nytt intressant perspektiv.

Frågeställningen var om det är någon skillnad på huruvida man ska insistera på att i detta fall den muslimska mannen bör ta arbetsförmedlaren i handen då det i ena fallet handlar om en kund och i det andra fallet en tolk.

I fall 1 då det handlade om en kund var det många olika synpunkter. En del tyckte det kunde vara acceptabelt och att man skulle kunna lösa frågan genom att vänta och se om den muslimska mannen/kvinnan sträcker fram handen eller ej och då besvara hälsningen. Vi diskuterade även huruvida en dylik acceptans i förlängningen innebär att hjälpa eller stjälpa en integrationsprocess. Där vi kom tillbaks till det jag skrev i tidigare inlägg att det är ju faktiskt är att stjälpa en integration om man accepterar för mycket. I detta fall är det upp till varje enhet, arbetsgrupp, arbetsplats etc att diskutera fram hur man vill ha det och se till att alla utan undantag agerar enligt samma modell.

I fall 2 då det handlade om en kund blev det en annan situation eftersom det här finns fler faktorer att ta hänsyn till. Dels handlar det om en kollega som inte hälsar på sin (i detta fall) på sin kvinnliga kollega inför den manliga kollegan och kunden. Vilket ger fel signaler till kunden. Dels ansåg man att eftersom en tolk ska förmedla det du säger till kunden, är frågan vilken kvinnosyn han har? Vilket i sin tur leder till frågeställningen till om man kan lita på att det som sägs verkligen tolkas eller om tolkens egna åsikter lyser igenom.

Situation 2 är lite svårare men det vi kom fram till var att den bästa och absolut mest korrekta lösningen är att man talar om för alla tolkar vilka regler som gäller och att dessa skall följas utan undantag. Visar det sig då att någon av tolkarna inte tar handen ja då måste det finnas en tydlig konsekvens för agerandet. Det är viktigt att här tänka på att utan konsekvenser blir det tomma ord som inte kommer att följas.

I denna diskussion framkom det även att en ung söt kvinna hade blivit uppvaktad av en tolk genom att denne rörde vid henne och kysste hennes hand etc. Här var det nolltolerans och en av tolkcentralens representanter som också var med ville genast ha namnet på personen för att vidta åtgärder.

Det är svårt det här med att hälsa eller inte och att veta var gränserna går men det är även komplicerat att kommunisera via tolk. Det viktigaste jag kan lära ut via mina föreläsningar är att öppna diskussioner där det är tillåtet att ha olika åsikter och där man ser varje situation ur olika perspektiv gör skillnad. Framförallt är det av största vikt att ni gör det tillsammans och att alla följer de handlingssätt som ni beslutar skall gälla. Slutligen är det mycket bra om ni har en eller flera kolleger från en annan kultur med i diskutionerna för då får ni hjälp med att se kulturmötet ur ett helt annat perspektiv.

 

Under en föreläsning börjar jag alltid med att prata om kultur och att kultur utgår från våra värderingar som blir till normer och så småningom till ett beteende. Det vi kanske inte tänker på i detta sammanhang är att våra värderingar får vi till oss redan vid födseln. Därefter programmeras vi under vår uppväxt av vår omgivnings värdering. De flesta av oss kanske inte ens har ifrågasatt sina egna värderingar utan har bara accepterat dem som en utgångspunkt och som det enda rätta.

Det som är fascinerande är ju att alla kulturer fungerar på samma sätt och alltså utgår från att det egna synsättet är det enda rätta. Det handlar alltså om att kunna se saker ur andra och varandras perspektiv.

Senare under föreläsningen kommer jag fram till ett redskap, framtaget av forskaren Geert Hofstede, som visar hur vi kan jämföra olika kulturers värderingar. Det kallas kulturella dimensioner och är indelat i 5 olika värderingsgrunder. En av de 5dimensionerna kallas för maktindex dvs hur vi uppfattar och accepterar makt.

Vi i Sverige har en ganska platt maktstruktur där vi uppfostrar våra barn genom att resonera och diskutera med dem, i skolan gäller samma sak och på arbetsplatsen behöver chefen förankra sina beslut hos sina medarbetare. Detta sätt att se på makt kan te sig besynnerligt för de kulturer där man accepterar makt på ett helt annat sätt där barnen lär sig att lyda utan att ifrågasätta både hemma och i skolan. På arbetsplatsen ska alla beslut först upp till chefen och sedan ner igen innan man kan genomföra dem.

Ett roligt exempel är i en humoristisk video om svensk kultur (se rubriken swedishness i länkar är bredvid), där en engelsman tittar på Sverige ur hans perspektiv och då är det i första hand just maktdimensionen som parodiseras.

Svenskars platta struktur ställer till problem i mötet med många av de kulturer som kommer till Sverige, där man är van att acceptera och respektera makt. Många araber som kommer hit från länder med högt maktindex är vana vid diktaturens synsätt som genomsyrar hela deras kultur. När de kommer hit ser de inga gränser, straff eller konsekvenser för disfunktionella beteenden. Precis som barn till stränga föräldrar börjar man testa gränser utanför hemmet för att se hur långt man kan gå och blir det inte stopp, tja då fortsätter man.

De flesta som kommer på mina föreläsningar har roblem med att veta hur de ska agera i mötet mellan den svenska synens på makt och nysvenskars synsätt och agerande. Jag brukar rekommendera att man på arbetsplatsen bildar arbetsgrupper där man känner att man kan ta upp och diskutera dessa frågor och komma fram till gemensamt dragna gränser som ska gälla för alla oavsett ursprung och kultur. Det är viktigt att alla i arbetsgruppen håller gränserna och att de synlig- och tydliggörs.

Här kom det upp en intressant diskussion i Linköping då jag var där häromveckan, där någon tyckte att man måste ju ändå ta hänsyn till olikheter. Mitt svar är att man bör alltid acceptera olikheter men måste man ta hänsyn till allas olikheter? Skulle det fungera? Om man då tar hänsyn till allas oliketer så är frågan"när hjälper man respektive stjälper man integrationen i den dominerande kulturen"?

För om vi ska ta hänsyn till vissa olikheter blir det ett ganska komplicerat samhälle att leva i dessutom kommer vi att skapa missnöje bland de medborgare som vi inte tar hänsyn till. Extremism på alla håll och kanter kommer att växa sig starkare vilket vi ser i dag i form av racism å ena sidan och religiös extremism å andra sidan. Tänk dig själv att din stora syster får 100 kr för att diska och du som är 2 år yngre och diskar lika bra endast får 50 kr bara pga din ålder, visst kommer vi att skapa vi missnöje mellan de bägge.

Diskussionen i Linköping fortsatte med att någon menade på att man har direktiv att följa och man riskerar att anmälas om man inte tar hänsyn. Det tycker jag var underligt men om det är så måste väl ändå det enklaste ändå vara att följa principen lika för alla?

Om vi leker med tanken om lagen om hänsynstagande och tar ett exempel där det är en burka klädd kvinna som kommer in på en bank under rusningstid. Hon tar en kölapp och väntar på sin tur. Då hon kommer fram till kassan råkar det vara en man som sitter där. Kvinnan vill ta ut pengar från sitt konto vilket kräver att kvinnan identifieras. Problemet är att kvinnan vägrar visa sitt ansikte för bankmannen. Vad bör han göra?

Om vi följer regeln om hänsynstagande så borde mannen i kassan gå ifrån sin plats för att försöka hitta någon kvinnlig kollega som kan identifiera den burkaklädda damen. Men det är rusningstid alla kassor är upptagna och de flesta andra kollegorna är på lunch. Mannen som förtvivlat letat under 5 minuter hittar ingen kvinnlig kollega förutom i kassorna bredvid men de är upptagna. Här kräver lagen om hänsynstagande att mannen nu efter 5 minuters letande ber en kvinnlig kollega i kassan bredvid att sluta ta emot kunder för att gå in i ett annat rum och identifiera kvinnan. Det låter ju rättvist och bra eller hur? Problemet som jag ser det är att denna procedur tar tid och de som står i kö på sin lunchtid börjar bli irriterade och en del av dem kanske inte hinner med sitt bankbesök vilket ger en grogrund för racism.

En sann historia om om lagen om hänsynstagande också går till överdrift är familjehemmet där 2 barn från Eritrea bodde. Det ena pojken kom från en familj där han var van vid en något plattare maktstruktur men den andra pojken kom från en region i Eritrea där man accepterar makt. Sedan han kom till Sverige han inte uppfattat några gränser.

När kvinnan i familjehemmet försökte få honom till skolan på morgonen vaknade han inte och således kom för sent varje dag. Då detta pågått en period gick kvinnan i familjehemmet till skolan och undrade varför ingen reagerat på hans sena ankomster. Det visade sig att lärarna välkomnade honom när han än kom på dagen med ett stort leende och orden välkommen. Är detta ett bra sett att ta hänsyn på och har lärarna hjälpt eller stjälpt pojkens integration i den svenska kulturen? Samtidigt undrar man om de behandlar alla elever oavsett varifrån de kommer på samma sätt?

I dagens Sverige finns hur många exempel som helst på hur svårt det här mötet blir mellan kulturer med olika syn på makt. Detta är tror jag en mycket prioriterad fråga som borde komma högt upp på våra svenska politikers agenda där de måste förstå hur viktigt det är att strukturera samhället och att våga ta beslut som ger alla invånare lika rättigheter och skyldigheter utan undantag. För om inte de vågar hur ska då de som dagligen kommer i kontakt med problematiken våga?


 

Under en föreläsning för tjänstemän på socialtjänsten och olika flyktingmottagningar kom följande frågeställning upp: Vad ska man göra när en person får pengar från socialtjänsten och sänder hem hälften till sin familj som lever under fattiga förhållanden i hemlandet. Först förstod jag inte dilemmat eftersom det för mig var ganska uppenbart att om man får pengar av staten och väljer att ge bort eller att köpa en tv eller att skicka hem dem till sin familj eller något annat så får man stå sitt kast.

Jag förstod absolut inte problemet och blev ganska förvånad då det visade sig att kruxet var att man på socialtjänsten oftast betalade ut ytterligare pengar i ovan fall.

Samtidigt som man betalade ut extra pengar var man helt medveten om de signaler man skickade ut dvs när dina pengar tar slut så får du mer om du behöver. På samma gång stod man inför dilemmat att om de som skickat iväg sina pengar till familjen inte fick extra pengar skulle de svälta resten av månaden och då speciellt om det fanns barn med i bilden, blev situationen bekymmersam alltså betalades extra pengar ut.

I Sverige har vi en otydlig hierarki och vi visar indirekta signaler som kan vara svåra att tolka om man är van vid tydliga gränser. Om man inte blir tydligar i vilka regler och konsekvenser som gäller kommer det att bli ganska besvärligt i längden eftersom rykten sprids snabbt och oönskade beteende kommer att sprida sig som en löpeld.

Eftersom svenska bidragstagare kommer att förstå och framförallt acceptera de uppsatta reglerna och konsekvenserna kommer de inte att testa gränserna på samma sätt. När då ryktet om att utländska socialbidragstagare får extra pengar emedan detsamma inte gäller för svensken sprids ett missnöje som i slutänden bidrar till ökad rasism

På vilka andra alternativa vis skulle man kunna lösa denna situation som handlar om att stävja ett oönskat beteende utan att någon behöver svälta?

För min del ser jag egentligen inga större problem men då har ju jag inte samma underlag och är inte lika insatt som socialtjänstemännen. Trots detta kommer jag att drista mig till att föreslå följande:

Börja med att ni sätter er ner tillsammans på arbetsplatsen och diskuterar fram alternativa lösningar. Exempel på dylika lösningar skulle kunna vara att:                                           

1. Man upprättade en skriven information om vilka regler som gäller på olika språk som man ber bidragstagaren läsa vid första mötet och sedan skriva under. Samtidigt bör man även tydliggöra genom att förklara muntligt (kanske även via tolk) vad som står i informationen. Avslutningsvis frågar man om de har förstått innebörden av vad de ska skriva på.
2. Varje arbetsplats kanske kommer fram till olika regler & konsekvenser men det viktiga är att dessa skrivs ner och skrives under för att det ska uppfattas som seriöst. Vad man däremot väljer för konsekvenser kan variera. Ett exempel på en konsekvens är att då bidragstagarens pengar tar slut får man inga mer kontanter utan en matkasse.
3. När man delat ut matkassen behöver man ytterligare en gång gå igenom och tydliggöra vad det är som skrevs under vid första besöket. Vidare berättar man att nästa konsekvens är att vid nästa tillfälle då pengarna tar slut kommer de att under en period av x månader inte få några kontanter överhuvudtaget. De kommer istället att ersättas med betalda räkningar och matkassar etc. Efter x antal månader gör man ett nytt försök med kontanter går inte det då så återgår man för alltid till betalda räkningar och matkassar.

Ovan var ett av flera alternativa förslag på åtgärder för att förhindra en oönskad situation. Det finns fler alternativ bara ni tar er tiden att sätta er ner och diskuterar fram det som passar just er arbetsplats och situation.

Mitt budskap är således detsamma som i mitt inlägg "Ska muslimer få be på arbetstid?". Det vill säga när vi nu sambor med så många olika kulturer måste vi ha tydliga regler som är exakt samma för alla, vare sig man är svensk sedan generationer eller precis anlänt. Det är viktigt för att kunna skapa ett friktionsfritt samhälle där alla trivs och mår bra.

Integrationsförmåga & integrationsförutsättning
en rapport från Socialstyrelsens nationella kartläggning av hemlösheten under 2005 & 2011  http://www.socialstyrelsen.se/hemloshet/omfattning/hemloshetblandflyktingar
 visade det sig att personer med utländsk bakgrund var överrepresenterade bland hemlösa personer.

"Flyktingars hemlöshet är ett tämligen outforskat område. Hemlöshet bland flyktingar innebär oftast att personerna bor inneboende hos släktingar, vänner eller hyr i andra hand, och i det sammanhanget har kontakt med socialtjänsten. De befinner sig då i situation 4 enligt Socialstyrelsens definition av hemlöshet.

Vanligare med eget boende
Många asylsökande väljer redan vid ankomsten till Sverige att bo inneboende eller i andra hand, snarare än i Migrationsverkets anläggningsboende. Det egna boendet (EBO) ligger ofta nära stora arbetsmarknader, vilket anläggningsboenden ofta inte gör. De flyktingar som valt EBO-boende under asyltiden tycks hävda sig bättre på arbets- och bostadsmarknaden än de som valt anläggningsboende"

Att de flyktingar med eget boende skulle hävda sig bättre på arbetsmarknader är en intressant koppling. Förhoppningsvis kommer någon att fördjupa sig i en studie av hur bostad och integration hänger samman.Den faktor som insinueras i rapporten är att det egna boendet ligger i närheten av arbetsmarknaden. För min del tror jag att en annan viktig faktor som skulle kunna vara en bidragande orsak är att de som lyckas hitta en bostad i Sverige är kreativa och drivande personer.

Själv var jag "guide" via Röda Korset till en syrisk man som mycket snabbt hittade en bostad och även lyckades infiltrera arbetsmarknaden i ett rasande tempo. Han var högutbildad, van att bo i utlandet, initiativrik och entreprenöriell (hade haft eget företag).

Alla som träffade honom kände snabbt en sfär av kreativitet och motivation runt omkring honom. Trots denna aktiva utsida hade han svårt för att lära sig språket eftersom hans själsliv var kvar i Syrien och de släktingar som fortfarande befann sig i fara.
Sverige är näst sämst i Europa på integration, visar ny forskning.

Svårare att få arbete som nyinvandrad i Sverige än i övriga Europa
En annan intressant studie som gjorts av Ryszard Szulkin, professor i socialogi vid Stockholms Universitet och Institutet för framtidsstudier, visar det sig att det är svårare att få jobb i Sverige än i andra europeiska länder, om man nyligen har invandrat.
– Den pessimistiska tolkningen är att Sverige är dåligt på integration, säger Szulkin.

Han har jämfört Sverige med 15 andra europeiska länder, bland andra Storbritannien, Tyskland, Frankrike, Italien, Norge och Danmark.

Sverige utmärker sig mycket negativt i studien.Bara i Spanien är arbetslösheten högre bland män och lika hög bland kvinnor, för invandrare som bott i de statistiskt jämförda länderna i tio år eller mindre.

Szulkin gör en intressant tolkning att skillnaden kvarstår även efter att man justerat för utbildningsnivå och familjesituation. Orsaken är dock okänd varför det skulle vara så.Det är troligen en kombination av att Sverige tar emot relativt många asylsökande och att relativt få okvalificerade jobb finns i landet, säger han.

Om man kombinerar de bägge studiernas/rapporternas slutsatser och analyser har man flera intressanta faktorer i integrationsprocessen att ta hänsyn till: personlighet, bostad, tar Sverige emot för många asylsökande för att klara integrationen, utbildning och typ av arbete flera faktorer som tycks påverka integrationsförmågan.

I DN artikeln "Den leende nationalismen" den 14/12 läser jag att partisekreterare Björn Söder säger att SD anser att samer, kurder och judar kan få leva i Sverige – men att de inte är svenskar. I samma artikel framgår att SD:s huvudmål att "stöpa om Sverige till ett mer nationalistiskt land".
När jag läser detta blir jag orolig och undrar nu om kan jag klassas som svensk eller inte ? Jag skulle vilja be Björn Söder att hjälpa mig att utreda min svenskhet ?
Min Bakgrund: Jag är född av svenska föräldrar i Sverige där jag bott under hela min uppväxt men valde i min ungdom att flytta utomlands, där jag har bott i över 20 år. Är jag då svensk eller tunisisk om jag flyttar tillbaks till Sverige? Har det någon betydelse om jag bott i ett muslimskt eller kristet land? I mitt fall har jag konverterat till islam och är alltså muslim, är jag mindre svensk då eller ?
Jag känner mig både och d.v.s jag känner mig både som kristen och som muslim men även både som svensk och arab, men ibland känner jag mig varken eller, lite konstigt kanske men så är det bara.
Vem ska jag nu vända mig till om jag vill veta om jag ska klassas som svensk ? Vem är det som bedömer min svenskhet? Hur vet jag att dessa "bedömare" är kvalificerade för sin uppgift? Har de gått någon speciell utbildning om ja, i så fall vilken? Att stöpa om Sverige till ett nationalistiskt land menar ni du att kriterierna för svenskhet är religiös, etnisk eller kulturell nationalism? För om ni tar med alla kriterier så skulle ju min svenskhet falla både vad gäller det religiösa och kulturella, eller?
Jag har massor med fler frågor men snälla Björn Söder det känns som brådskande att du hjäper mig att reda ut min svenskhet först.
Detta inlägg var inne i Sydsvenska Dagbladet och  Helsingborgs Dagblad

För ett tag sedan hade jag föreläsning i en KomVux skola där vi hade en hel del intressanta diskussioner under eftermiddagen. På mina föreläsningar är alltid förmiddagen ganska fullpackad med information som underlag för workshopen på eftermiddagen.

Så i veckans workshop diskuterade vi varför vissa kulturer alltid försöker "tjata" sig till mer fördelar än vad andra får. "Jag hade tillåtit en elev att få extra ledigt på några veckor för att åka till sitt hemland, när han kom tillbaks försökte han få ännu mer ledighet. Då exploderade jag."

Ovan är bra exempel på vad som händer då den svenska platta maktstrukturen möter en mer hierarkisk maktstruktur. Vi diskuterade hur man kan sätta gränser och att det som är viktigt i användandet av sin tvärkulturella kompetens är att man kan se på sig själv och sina egna värderingar för att kunna förstå hur den andra kulturen ser på oss. I detta fall blir det tydligt att den svenska kulturen kan ge otydliga signaler och därför utnyttjar andra kulturen denna otydlighet tills tydliga konsekvenser eller gränser sätts. Många av lärarna tyckte att det var en bra idé att sitta ner tillsammans och diskutera hur man kan agera i olika situationer för att prova olika handlingsalternativ. En "trial and error process" som är grunden i just den tvärkulturella kompetens processen.

"Hur gör man om man ser att en ung kvinna tagit på sig slöjan och man misstänker att det är påtvingat? Var en annan frågeställning som togs upp till diskussion. Detta är en fråga som jag ofta möter eftersom man i de flesta fall utgår från att kvinnor i den muslimska världen inte väljer att ta på sig slöjan utan tvingas till det. För att förstå bakgrunden så är koranen svårtolkad i detta fall och du får lika många olika svar som du frågar muslimer om hur och om man bär slöja. Vad alla muslimer är överens om är att burk och niqab inte är religion utan kultur.

Jag brukar berätta om Tunisien och hur Ben Ali förbjöd slöjan och strängt bevakade moskéerna för att på så vis få bukt på extremism. Denna åtgärd resulterade i att Tunisien var ett lugnt land och att väldigt få kvinnor i Tunisien vågade bära slöja vilket i sin tur resulterade i att många kvinnor kände sig berövade sin rätt att bära slöjan och att utöva religionen. Förbud är aldrig en lösning! En av mina väninnor fick böna och be sin man i flera år innan han accepterade att hon bar slöja. Så för min del tycker jag att bära slöjan borde vara ett naturligt inslag i ett mångkulturellt Sverige som ifrågasätts lika lite som hur eller varför man bär en keps. Det går mode i allt, även i hur man bär sin slöja. En del klär sig i tajta jeans och urringade tröjor samtidigt som man täcker sitt hår med en slöja andra anser att man inte ska visa sina kvinnliga former och klär sig i döljande kläder osv.

 En av lärarna berättade en historia från en tidigare anställning där rektorn accepterade förfrågan från en somalisk elev (som var talesman för en grupp somalier)om att de kvinnliga eleverna inte skulle få gå i samma klass. Efter ett tag uppstod det komplikationer och han ändrade beslutet varpå eleven återkom med begäran att om man nu inte fick lov att dela upp kvinnor och män så skulle i alla fall kvinnorna sitta längst bak i salen bakom ett skynke, vilket rektorn accepterade. Efter inte så länge blev det stora protester bland lärarna som tyckte det var underligt att undervisa en grupp elever som de inte såg. Frågeställningen gick vidare tills en muslimsk kvinna från en annan klass en dag hörde talas om historien och gick in i klassen och satte sig bland männen och uttryckte förfäran över vad rektorn gick med på.

Det är viktigt att i dessa sammanhang ha klart för sig vad som vi i det svenska samhället står för och inte kan eller vill ge vika på det samtidigt som man bör känna till att dylika beteende kommer från länder som följer sharia lagarna. De länder som följer sharia lagarna anser att kvinnan är mindre värd än män och frågan blir här kan vi acceptera det i våra skolor ?

I vår diskussion kring ämnet tog en av grupperna upp att de hade filosoferat kring hur skalorna för sanning och lögn och för att vara snäll och sträng ser ut. Den senare skalan togs upp i ovan beskrivna fall där det konstaterades att om man är för snäll så hjälper man ingen utan snarare tvärtom man förlänger och kanske t o m i vissa fall omöjliggör integration. Det är också viktigt att veta att om man accepterar dylika beteenden så stjälper man muslimska kvinnors kamp i arabvärlden om lika rättigheter. Samtidigt som man bör veta att det finns många inflytelse rika kvinnor i arabvärlden som kämpat sig fram och som säkert skulle förfäras över att Sverige går med på ett dylikt beteende.

För ett tag sedan fick jag en fråga från en kommun som ville veta hur man skulle lösa "problemet" med att be på arbetstid.

Enligt mig är det vissa saker som är viktigt att vi tänker på då vi numera är och kommer att vara "sambor" i det svenska samhället.
För det första handlar det om att våga diskutera dylika frågeställningar och få lov att ha olika åsikter.
För det andra handlar det om att vi måste ha kunskap om varandras kultur och värderingar.

I det sistnämnda fallet så gäller följande för muslimers bönestunder. Man ber 5 gånger per dag, den första gången då solen går upp och den sista gången då solen går ner och däremellan 3 gånger. Om man då som muslim bor i Sverige är det självklart en omöjlighet under delar av året att följa solen. Vad man då brukar göra är att hitta en annan lösning dvs i detta fall följa tiderna från Saudi Arabien och Mecka.

När det gäller att fördela de 3 gångerna under dagen så är det ok att samla ihop dem till kvällen om man inte skulle ha möjlighet under dagen.

För min del tycker jag att det är viktigt att vi tar hänsyn till varandra och efter vad jag erfarit så är det viktigt för människor runt om i världen och speciellt i Sverige att det är lika för alla. Det är en princip som gör att vårt samboende fungerar bättre. Denna princip gäller ju då även i vilken utsträckning man får lov att gå i från sina arbetsuppgifter för att äta, röka eller be.

Så lösningen på frågan om muslimer får be på arbetstid handlar om att sätta upp lika regler för alla. Exempelvis att få lov att få ifrån sina arbetsuppgifter 5 minuter per timmer för att röka, be eller gå ut en runda. Om man vill tillåta muslimer att gå till moskén på fredag eftermiddag så bör alla anställda ha rätt till en ledig fredag eftermiddag.

Nästa fråga som uppkommer är då var ska man kunna genomföra sin bön ? I arabvärlden är det inga problem för det mesta hittar man egna lösningar på det. Jag har sett de som ber på sitt kontor, på toaletten eller i något avskilt hörn i någon lokal. Så länge man känner att det är något naturligt som ingen reagerar på så är det inget som ställer till problem.