Idag när deltagarna på min föreläsning hade diskuterat en stund kring frågeställningar gällande kulturdilemman ville en grupp ta upp problematiken: "Hur ska man bemöta en kvinnlig patient som insisterar på en kvinnlig läkare?"

Verktygen som jag arbetar med på mina föreläsningar och coachning/handledning utgår från att man behöver börja med att tolka huruvida situationen är ett problem eller inte. Om man anser att det är ett problem så är nästa frågeställning varför man anser det vara ett problem? För vem det är ett problem och i vilka situationer det är ett problem?

Är det ett problem frågade jag? Det tyckte de att det var. Varför är det ett problem gick jag vidare? Svaret blev att om vi t.ex bara har manliga läkare på vår avdelning så kan vi inte erbjuda patienten en kvinnlig gynekolog (som det handlade om i detta fallet). Jaha, fortsatte jag, om hon då tackar nej är det då ert problem? Jo, det tyckte nog många i salen att det var. Andra däremot tyckte inte att det var vårdpersonalens problem. Fast om det är en akut situation och om hon då inte får vård då kan det uppstå komplikationer, sa någon.

Men (fortsatte jag att provocera vilket är min roll dvs att få deltagarna att gå längre i sitt perspektivseende) om hon nu väljer bort vård för att det är en manlig läkare är då verkligen problemet ert eller äger inte kvinnan själv problemet?

Jag riktigt såg hur de närvarande började reflektera varpå det uppstod olika åsikter. En del tyckte att det var kvinnan som ägde sina egna beslut. Andra ansåg att om det nu är så att vi inte ger henne tillgång till vård och hon får komplikationer exempelvis dör så får vi ju problem. Familjen kommer att överklaga och kanske journalister får tag i ärendet och skriver om det och då blir det ett problem.

Diskussionen gick vidare varav någon tyckte att det trots allt inte var vårdens och vårdpersonalens problem som ju faktiskt erbjudit kvinnan vård.

Ok, då går vi vidare sa jag, om vi nu sammanfattar så anser ni att det är ett problem för att ni tycker synd om kvinnan samtidigt som ni är rädda för konsekvenserna i samhället och att bli anklagade för att inte behandla alla patienter lika. Stämmer det? Jo, det gjorde det och då undrade jag om det fanns någon policy att utgå ifrån? Nej, det fanns ingen lag eller någon stadga eller riktlinje e.dyl där det tydligt stod att man var tvungen att skaffa fram en kvinnlig läkare.

Det finns olika bemötande nivåer i sitt arbete som man bör tänka på och ta hänsyn till då man diskuterar kulturdilemman. De tre nivåer som jag ser det är dels en operativ nivå, en ledningsnivå och i vissa fall även en politisk nivå.

Ledningsnivån kan i samråd med de anställda ta ett beslut som sedan alla på avdelningen eller organisation måste följa. För att ta ett beslut behöver alla inblandade diskutera olika samband för att verkligen förstå bakomliggande värderingar i kulturen som styr de inblandade parternas olika synsätt i kulturkrocken.

Vi har redan i diskussionen börjat med första delen och det är att problematisera dilemmat. Om vi går vidare kan vi börja med den svenska vårdens synsätt och konstatera att den svenska kulturen har mycket lätt för att tycka synd om vilja ta hand om och känna medlidande och empati. Detta i kombination med att vi inte alltid har så lätt för att sätta ner foten och sätta gränser. Detta gör att vi kan känna förvirring i hur vi ska bemöta olika problem i detta fall problemet med kvinnlig läkare eller ej. Många som kommer till Sverige har med sig helt andra värderingar och en annan kultur som oftast krockar med vår. I många sammanhang handlar det om hur vi ser på makt. Vi är ett land med en platt struktur där alla är jämlika medan många som kommer hit bär med sig ett hiearkiskt synsätt. Det innebär att man lär sig att man får ett straff om man överträder utsatta gränser ett straff som för barn ofta innebär ett slag. Då man kommer till Sverige upplever man inte att det finns tydliga gränser och då gör man det man brukar göra "testar var gränserna går". Blir inget stopp går man vidare och kräver mer och mer, t.o.m ställer högre och fler krav än vad som någonsin är möjligt i hemlandet.

Orsaken till att man inte vill ha en manlig läkare kan vara, precis som kanske en svensk kvinna känner, att det är obehagligt att visa upp sina mest intima kroppsdelar. Samtidigt kan det vara så att kvinnans man om han kommer från en extrem mansdominerande kultur inte vill att någon man rör och ser kvinnans könsdelar. Men framförallt så kräver man en kvinnlig läkare för att man tror att det går.

Om vårdpersonalen haft en svensk kvinna som ställt samma krav hur hade man agerat då? Hade man då haft hela den här diskussionen om den svenska kvinnan tackat nej till erbjudandet om en manlig läkare även om det var akut?

Det är viktigt att man vänder och vrider på alla perspektiv och att man behandlar alla lika för annars bidrar man till ilska, irritation och i värsta fall rasism.

Plötsligt var det någon bland deltagarna som höjde rösten och sa att på vår avdelning har ledningen tagit ett beslut och varit tydliga. Vi ska inte försöka tillgodose dylika önskemål. Om någon insisterar och det inte går så får man vänta eller försöka någon annanstans.

Detta inlägg banade vägen för att gå över till hur man bemöter situationen. Det är självklart att man kan välja olika sätt att hantera situationen men det viktiga är att:
alla i organisationen kör på en och samma linje det får inte finnas "en snäll mamma och en stygg pappa"
ledningen förankrar besluten i organisationen, stöttar och följer upp.
man har rätt att ändra ett beslut som inte fungerade det handlar alltså om "trial and error"
ledningen förbereder sig på olika alternativa situationer om man väljer att inte tillgodose kravet på kvinnlig gynekolog. Om någon får allvarliga skador och man blir kontaktad av journalister vad ska man då svara? Förbered er för det värsta.
alltid kolla upp om det finns riktlinjer från den politiska nivån i form av lagar, stadgar, riktlinjer från högsta ledningen eller om något liknande ärende gått till Jämställdhetsmyndigheten etc.

Sammanfattningsvis handlar det om att:
Problematisera situationen grundligt så man verkligen utgår från det "verkliga" problemet och inte hamnar fel
Se sin egna kulturella bakgrund och hur den påverkar våra tankar, beslut och bemötande
Förstå hur den andra partens värderingar styr hur den personen tänker och hur de ser på oss och kanske utnyttjar våra kulturella, som de ser det, svagheter.
Bemöta situationen med väl förankrade beslut som alla följer.

Häromdagen diskuterade jag och en väninna (Ulrika) hennes resa till Syd Afrika och Kapstaden. Hon berättade om en guidad tur till Kåkstaden, Kayelitsha.

Min reaktion var att det var makabert att ha guidade turer för "rika" europeer m.fl för att se fattigdom på nära håll. Vore det inte bättre att vi gjorde något för att få bort denna typ av utanförskapsområden. Ulrika stod på sig och menade att hon nu förstod vad fattigdom verkligen innebar och att det därifrån väckte en lust att "göra något". Samtidigt menade hon att de familjer i Kayelitsha som visade upp sina hem fick betalt.

Jag funderade på hur stor del av den guidade turens inkomster de "fattiga" fick. Dessutom tänkte jag att de som visade sina hem fortfarande bodde i Kåkstaden trots den inkomst de fick genom att se västerlänningar gå in i deras privata sfär och beskåda deras fattigdom.

Några dagar senare fick jag höra av en tunisier att en av hans bästa väninnor sedan sin ungdom varit i Turkiet med sin man för att fira nyår. De var ute och dansade på nattklubben Reine i Istanbul och kl: 01:30 låg de döda efter terrordådet. Det kändes så nära och så overkligt. Lika nära som när den lilla pojken Aylan Kurdi låg död på en strand i Turkiet. Det tunisiska paret som firade nyår hette Senda och Mohammed (se bilden ovan), de var nygifta och lämnade en liten flicka på 6 månader efter sig.

Min väns berättelse om Senda och Mohammed fortsatte då han berättade att Sendas föräldrar hade bara för några år sedan förlorat sin son i en olycka och hade på senare tid börjat acceptera och gå vidare. De har nu endast ett av tre barn kvar. Kommer de eller föräldrarna till Mohammed att orka ta hand om deras lilla föräldralösa barnbarn?

Det har under det senare åren skett en hel del terrordåd runt om i världen men även mord i vår nära omnejd och då särskilt här i Malmö. På något sätt går vi vidare och tar inte till oss alla dessa obehagligheter vilket, antar jag, är en överlevnadsinstinkt.

På en föreläsning i Ängelholm i den Globala Skolans regi där temat var då den arabiska kulturen möter den svenska skolan visade jag "obehagliga bilder". Avsikten var att väcka förståelse genom att känna. Då var det en dam i publiken som protesterade högljutt. Det var onödigt tyckte hon att "frossa" i otäckheter.

Så här i efterhand kan jag se att hennes reaktion var densamma jag fick då Ulrika berättade om de guidade turerna i Kåkstaden. Vilken reaktion som är rätt eller fel är omöjligt att avgöra. Våra åsikter kommer nog att vara lika många som vi är att ha en åsikt men en sak vet jag i alla fall. Om en människa går igenom livet utan negativa erfarenheter så är det en omöjlighet att förstå andra. Ibland är jag glad åt allt jag varit med om då jag bodde i Tunisien samtidigt som det än idag påverkar mitt liv negativt. Glad eftersom jag vet att om jag bara skulle försöka tänka mig in i en situation skulle jag inget känna och således inte förstå. Något som har blivit en styrka i mitt liv.

Budskapet här är att i ert perspektivbyte, då ni i en arbetssituation möter en individ från en annan kultur, behöver ni komma ihåg att känna. Ibland kan det gå långt in under huden och därför kanske man stålsätter sig. Det måste man självklart! Men någon gång kanske man måste gå längre än bara en tankeprocess för att nå förståelse och i förlängningen kunna ta det beslut som är nödvändigt.

Min avslutande tanke går till alla oskyldiga offer runt om i världen (Syrien, Irak, Libyen, Palestina, Bryssel, Istanbul mfl i all evighet).  Först då vi vet eller verkligen vill veta och se vem som bär ansvaret kan vi få slut på allt onödigt lidande.