Att våga ta beslut & vara tydlig eller lagen om hänsynstagande?
Under en föreläsning börjar jag alltid med att prata om kultur och att kultur utgår från våra värderingar som blir till normer och så småningom till ett beteende. Det vi kanske inte tänker på i detta sammanhang är att våra värderingar får vi till oss redan vid födseln. Därefter programmeras vi under vår uppväxt av vår omgivnings värdering. De flesta av oss kanske inte ens har ifrågasatt sina egna värderingar utan har bara accepterat dem som en utgångspunkt och som det enda rätta.
Det som är fascinerande är ju att alla kulturer fungerar på samma sätt och alltså utgår från att det egna synsättet är det enda rätta. Det handlar alltså om att kunna se saker ur andra och varandras perspektiv.
Senare under föreläsningen kommer jag fram till ett redskap, framtaget av forskaren Geert Hofstede, som visar hur vi kan jämföra olika kulturers värderingar. Det kallas kulturella dimensioner och är indelat i 5 olika värderingsgrunder. En av de 5dimensionerna kallas för maktindex dvs hur vi uppfattar och accepterar makt.
Vi i Sverige har en ganska platt maktstruktur där vi uppfostrar våra barn genom att resonera och diskutera med dem, i skolan gäller samma sak och på arbetsplatsen behöver chefen förankra sina beslut hos sina medarbetare. Detta sätt att se på makt kan te sig besynnerligt för de kulturer där man accepterar makt på ett helt annat sätt där barnen lär sig att lyda utan att ifrågasätta både hemma och i skolan. På arbetsplatsen ska alla beslut först upp till chefen och sedan ner igen innan man kan genomföra dem.
Ett roligt exempel är i en humoristisk video om svensk kultur (se rubriken swedishness i länkar är bredvid), där en engelsman tittar på Sverige ur hans perspektiv och då är det i första hand just maktdimensionen som parodiseras.
Svenskars platta struktur ställer till problem i mötet med många av de kulturer som kommer till Sverige, där man är van att acceptera och respektera makt. Många araber som kommer hit från länder med högt maktindex är vana vid diktaturens synsätt som genomsyrar hela deras kultur. När de kommer hit ser de inga gränser, straff eller konsekvenser för disfunktionella beteenden. Precis som barn till stränga föräldrar börjar man testa gränser utanför hemmet för att se hur långt man kan gå och blir det inte stopp, tja då fortsätter man.
De flesta som kommer på mina föreläsningar har roblem med att veta hur de ska agera i mötet mellan den svenska synens på makt och nysvenskars synsätt och agerande. Jag brukar rekommendera att man på arbetsplatsen bildar arbetsgrupper där man känner att man kan ta upp och diskutera dessa frågor och komma fram till gemensamt dragna gränser som ska gälla för alla oavsett ursprung och kultur. Det är viktigt att alla i arbetsgruppen håller gränserna och att de synlig- och tydliggörs.
Här kom det upp en intressant diskussion i Linköping då jag var där häromveckan, där någon tyckte att man måste ju ändå ta hänsyn till olikheter. Mitt svar är att man bör alltid acceptera olikheter men måste man ta hänsyn till allas olikheter? Skulle det fungera? Om man då tar hänsyn till allas oliketer så är frågan"när hjälper man respektive stjälper man integrationen i den dominerande kulturen"?
För om vi ska ta hänsyn till vissa olikheter blir det ett ganska komplicerat samhälle att leva i dessutom kommer vi att skapa missnöje bland de medborgare som vi inte tar hänsyn till. Extremism på alla håll och kanter kommer att växa sig starkare vilket vi ser i dag i form av racism å ena sidan och religiös extremism å andra sidan. Tänk dig själv att din stora syster får 100 kr för att diska och du som är 2 år yngre och diskar lika bra endast får 50 kr bara pga din ålder, visst kommer vi att skapa vi missnöje mellan de bägge.
Diskussionen i Linköping fortsatte med att någon menade på att man har direktiv att följa och man riskerar att anmälas om man inte tar hänsyn. Det tycker jag var underligt men om det är så måste väl ändå det enklaste ändå vara att följa principen lika för alla?
Om vi leker med tanken om lagen om hänsynstagande och tar ett exempel där det är en burka klädd kvinna som kommer in på en bank under rusningstid. Hon tar en kölapp och väntar på sin tur. Då hon kommer fram till kassan råkar det vara en man som sitter där. Kvinnan vill ta ut pengar från sitt konto vilket kräver att kvinnan identifieras. Problemet är att kvinnan vägrar visa sitt ansikte för bankmannen. Vad bör han göra?
Om vi följer regeln om hänsynstagande så borde mannen i kassan gå ifrån sin plats för att försöka hitta någon kvinnlig kollega som kan identifiera den burkaklädda damen. Men det är rusningstid alla kassor är upptagna och de flesta andra kollegorna är på lunch. Mannen som förtvivlat letat under 5 minuter hittar ingen kvinnlig kollega förutom i kassorna bredvid men de är upptagna. Här kräver lagen om hänsynstagande att mannen nu efter 5 minuters letande ber en kvinnlig kollega i kassan bredvid att sluta ta emot kunder för att gå in i ett annat rum och identifiera kvinnan. Det låter ju rättvist och bra eller hur? Problemet som jag ser det är att denna procedur tar tid och de som står i kö på sin lunchtid börjar bli irriterade och en del av dem kanske inte hinner med sitt bankbesök vilket ger en grogrund för racism.
En sann historia om om lagen om hänsynstagande också går till överdrift är familjehemmet där 2 barn från Eritrea bodde. Det ena pojken kom från en familj där han var van vid en något plattare maktstruktur men den andra pojken kom från en region i Eritrea där man accepterar makt. Sedan han kom till Sverige han inte uppfattat några gränser.
När kvinnan i familjehemmet försökte få honom till skolan på morgonen vaknade han inte och således kom för sent varje dag. Då detta pågått en period gick kvinnan i familjehemmet till skolan och undrade varför ingen reagerat på hans sena ankomster. Det visade sig att lärarna välkomnade honom när han än kom på dagen med ett stort leende och orden välkommen. Är detta ett bra sett att ta hänsyn på och har lärarna hjälpt eller stjälpt pojkens integration i den svenska kulturen? Samtidigt undrar man om de behandlar alla elever oavsett varifrån de kommer på samma sätt?
I dagens Sverige finns hur många exempel som helst på hur svårt det här mötet blir mellan kulturer med olika syn på makt. Detta är tror jag en mycket prioriterad fråga som borde komma högt upp på våra svenska politikers agenda där de måste förstå hur viktigt det är att strukturera samhället och att våga ta beslut som ger alla invånare lika rättigheter och skyldigheter utan undantag. För om inte de vågar hur ska då de som dagligen kommer i kontakt med problematiken våga?
Det som är fascinerande är ju att alla kulturer fungerar på samma sätt och alltså utgår från att det egna synsättet är det enda rätta. Det handlar alltså om att kunna se saker ur andra och varandras perspektiv.
Senare under föreläsningen kommer jag fram till ett redskap, framtaget av forskaren Geert Hofstede, som visar hur vi kan jämföra olika kulturers värderingar. Det kallas kulturella dimensioner och är indelat i 5 olika värderingsgrunder. En av de 5dimensionerna kallas för maktindex dvs hur vi uppfattar och accepterar makt.
Vi i Sverige har en ganska platt maktstruktur där vi uppfostrar våra barn genom att resonera och diskutera med dem, i skolan gäller samma sak och på arbetsplatsen behöver chefen förankra sina beslut hos sina medarbetare. Detta sätt att se på makt kan te sig besynnerligt för de kulturer där man accepterar makt på ett helt annat sätt där barnen lär sig att lyda utan att ifrågasätta både hemma och i skolan. På arbetsplatsen ska alla beslut först upp till chefen och sedan ner igen innan man kan genomföra dem.
Ett roligt exempel är i en humoristisk video om svensk kultur (se rubriken swedishness i länkar är bredvid), där en engelsman tittar på Sverige ur hans perspektiv och då är det i första hand just maktdimensionen som parodiseras.
Svenskars platta struktur ställer till problem i mötet med många av de kulturer som kommer till Sverige, där man är van att acceptera och respektera makt. Många araber som kommer hit från länder med högt maktindex är vana vid diktaturens synsätt som genomsyrar hela deras kultur. När de kommer hit ser de inga gränser, straff eller konsekvenser för disfunktionella beteenden. Precis som barn till stränga föräldrar börjar man testa gränser utanför hemmet för att se hur långt man kan gå och blir det inte stopp, tja då fortsätter man.
De flesta som kommer på mina föreläsningar har roblem med att veta hur de ska agera i mötet mellan den svenska synens på makt och nysvenskars synsätt och agerande. Jag brukar rekommendera att man på arbetsplatsen bildar arbetsgrupper där man känner att man kan ta upp och diskutera dessa frågor och komma fram till gemensamt dragna gränser som ska gälla för alla oavsett ursprung och kultur. Det är viktigt att alla i arbetsgruppen håller gränserna och att de synlig- och tydliggörs.
Här kom det upp en intressant diskussion i Linköping då jag var där häromveckan, där någon tyckte att man måste ju ändå ta hänsyn till olikheter. Mitt svar är att man bör alltid acceptera olikheter men måste man ta hänsyn till allas olikheter? Skulle det fungera? Om man då tar hänsyn till allas oliketer så är frågan"när hjälper man respektive stjälper man integrationen i den dominerande kulturen"?
För om vi ska ta hänsyn till vissa olikheter blir det ett ganska komplicerat samhälle att leva i dessutom kommer vi att skapa missnöje bland de medborgare som vi inte tar hänsyn till. Extremism på alla håll och kanter kommer att växa sig starkare vilket vi ser i dag i form av racism å ena sidan och religiös extremism å andra sidan. Tänk dig själv att din stora syster får 100 kr för att diska och du som är 2 år yngre och diskar lika bra endast får 50 kr bara pga din ålder, visst kommer vi att skapa vi missnöje mellan de bägge.
Diskussionen i Linköping fortsatte med att någon menade på att man har direktiv att följa och man riskerar att anmälas om man inte tar hänsyn. Det tycker jag var underligt men om det är så måste väl ändå det enklaste ändå vara att följa principen lika för alla?
Om vi leker med tanken om lagen om hänsynstagande och tar ett exempel där det är en burka klädd kvinna som kommer in på en bank under rusningstid. Hon tar en kölapp och väntar på sin tur. Då hon kommer fram till kassan råkar det vara en man som sitter där. Kvinnan vill ta ut pengar från sitt konto vilket kräver att kvinnan identifieras. Problemet är att kvinnan vägrar visa sitt ansikte för bankmannen. Vad bör han göra?
Om vi följer regeln om hänsynstagande så borde mannen i kassan gå ifrån sin plats för att försöka hitta någon kvinnlig kollega som kan identifiera den burkaklädda damen. Men det är rusningstid alla kassor är upptagna och de flesta andra kollegorna är på lunch. Mannen som förtvivlat letat under 5 minuter hittar ingen kvinnlig kollega förutom i kassorna bredvid men de är upptagna. Här kräver lagen om hänsynstagande att mannen nu efter 5 minuters letande ber en kvinnlig kollega i kassan bredvid att sluta ta emot kunder för att gå in i ett annat rum och identifiera kvinnan. Det låter ju rättvist och bra eller hur? Problemet som jag ser det är att denna procedur tar tid och de som står i kö på sin lunchtid börjar bli irriterade och en del av dem kanske inte hinner med sitt bankbesök vilket ger en grogrund för racism.
En sann historia om om lagen om hänsynstagande också går till överdrift är familjehemmet där 2 barn från Eritrea bodde. Det ena pojken kom från en familj där han var van vid en något plattare maktstruktur men den andra pojken kom från en region i Eritrea där man accepterar makt. Sedan han kom till Sverige han inte uppfattat några gränser.
När kvinnan i familjehemmet försökte få honom till skolan på morgonen vaknade han inte och således kom för sent varje dag. Då detta pågått en period gick kvinnan i familjehemmet till skolan och undrade varför ingen reagerat på hans sena ankomster. Det visade sig att lärarna välkomnade honom när han än kom på dagen med ett stort leende och orden välkommen. Är detta ett bra sett att ta hänsyn på och har lärarna hjälpt eller stjälpt pojkens integration i den svenska kulturen? Samtidigt undrar man om de behandlar alla elever oavsett varifrån de kommer på samma sätt?
I dagens Sverige finns hur många exempel som helst på hur svårt det här mötet blir mellan kulturer med olika syn på makt. Detta är tror jag en mycket prioriterad fråga som borde komma högt upp på våra svenska politikers agenda där de måste förstå hur viktigt det är att strukturera samhället och att våga ta beslut som ger alla invånare lika rättigheter och skyldigheter utan undantag. För om inte de vågar hur ska då de som dagligen kommer i kontakt med problematiken våga?
Kommentera gärna:
Senaste inläggen
- Hur bemöter man en kvinnlig patient som insisterar på en kvinnlig läkare?
- I perspektivbytet behöver man känna för att förstå
- Om integration är att ha ett jobb, vad säger det om vår kultur?
- När en muslimsk man inte hälsar på den svenska kvinnan då hon sträcker ut sin hand
- Att våga ta beslut & vara tydlig eller lagen om hänsynstagande?
Senaste kommentarer
-